Historien om:
Måns Olsson-Ruwall
Dammvaktaren Måns Olsson, upphovsmannen till områdets namn, har liksom i förbigående omtalats i många skrifter. Dessa uppgifter har snarare förvirrat begreppen om denne man mer än nystat ut dem.
Ett annat extraknäck som man ibland trott sig veta att Måns Olsson haft var krögarens, och att han under de lugna timmarna vid Långforsen serverade besökande starka drycker.
Måns Olsson har blivit en konturlös och motsägelsefull själ, nästan på gränsen till saga och myt. Först namnet. Han kallas ömsom Måns Olsson eller Olofsson. Det var ju inte så noga under den här tiden. Många gånger adderas även ett andra efternamn: Ruwall – Måns Olsson (Olofsson) Ruwall. Som en ytterligare variant användes ibland även endast Måns Ruwall. Bara namnet i sig kan alltså skapa förvirring och osäkerhet hos arkivforskaren, om det är rätt person som åsyftas.
Måns Olsson föddes i Västergötland 1665, där blev han döpt och genomgick en enkel skolning. Vid sin död 1751 skulle han alltså varit 86 år. En aktsam ålder på den tiden.
Vid vilken tidpunkt han flyttade till Sala är höljt i dunkel, den första gången hans namn förekommer är i gruvrättens protokoll från november 1701 gällande ett ekonomiskt tvistemål. Det talas då om de hus som tillhör honom och blivit värderade året innan samt om den kålgård som tagits ifrån honom. Vi vet med detta att Måns Olsson flyttade till Sala innan 1701.
Dödboken avslöjar att Måns Olsson tidigare arbetat som handelsman. Det kan man nästan ana när man studerar ett protokoll från 1712 som berättar om bergsmannen Lars Jönssons stridigheter med honom. Dammvaktaren drar ut på betalning för varor vilka inhandlats från Jönsson.
Måns Olsson tillträdde dammvaktarsysslan vid Långforsen under försommaren 1709. Kanske var han redan då knuten till Silvergruvan vilket en balansräkning från det året antyder.
Under hösten uppförs ett nytt torp vid Långforsen för hans räkning. Här kom han att bo med sin familj tills han avled efter 39 år som gruvans dammvaktare.
Eftersom dammvaktarsysslan var relativt lättsam fanns tid och ork över till andra uppgifter. På den tiden fanns en syssla som hette vedgillaretjänst vilken Måns Olsson erhöll i januari 1712. En vedgillare tog emot den ved som traktens allmoge transporterade till gruvan.
Ett annat extraknäck som man ibland trott sig veta att Måns Olsson haft var krögarens, och att han under de lugna timmarna vid Långforsen serverade besökande starka drycker.
Att dammvaktarboställets benämning Måns Ols fått namn efter den man som under lång tid präglat platsen är uppenbart. Men när börjar namnet användas? Att det förekommer 1775, och då på något så officiellt som en karta, har vi sett. Det borde då således vara ett etablerat namn för platsen. Redan under Måns Olssons sista år kallas stället för Måns Ols torpet. Det lär ha varit en speciell människa den gode dammvaktaren som lånat ut sitt namn på det sätt som skedde.